Berättelsen börjar ta form!

Det är en märklig känsla att få sitta med på repen.

Kan vara i ett mörkt hörn i "Svarta Lådan" (ett av våra repetitionsrum), eller på "Stora Scenen" ( skolans kontra-punkt där vi spelar våra föreställningar ). Där sitter jag och iakttar Skara Skolscen avgångslever.

Det ligger något alldeles speciellt i luften, kan man tycka, när kreativitet skapas. Alla gör sitt yttersta för att nå samma mål. Och att få beskåda detta under tystnad som åskådare, är nästan andäktigt. Någon bläddrar i sitt manus, samtidigt som personen går nästan maniskt i cirklar för att memorera repliker -  en annan står och fokuserar i sitt innersta för att nå något karaktärsdrag vilket resulterar i en blixtstilla hållning, en tredje valsar runt och skämtar med alla andra för att få upp sin spelglädje, en fjärde ser nedslagen och förvirrad ut och den femte är tillsynes väldigt nöjd...

Jakob Tamm (Regissör och Scenframställninglärare)

Det kan möjligtvis se aningen "konstigt" ut -  utifrån, men som osynlig betraktare är detta ett skådespel i sig.
...När sedan Jakob säger att det ska köras igång så blir det knäpptyst för några ögonblick. Innan.. "Varsegoda" ljuder. Det noga inövade och detaljerade livet börjar äntligen "levas" på scenen.

Alltid, blir det inte som man tänkt sig. Långt ifrån varenda gång! Energin kan vara för låg, vilket resulterar i en kollektiv språng-marsch runt skolan. När den ofta väldigt abstrakta situationen uppenbarar sig brukar det låta följande: " Vi kan inte sätta ord på det. Men vill ändå åt det!" brukar det ofta vara något i stämningen som ska ändras.

Men plötsligt händer det! Då en vital pusselbit sätts på plats och hela scenen flyttar sig ett eller två viktiga steg framåt och logiken bakom manuset plötsligt sätts i rätt ljus.
Då förstår vi alla varför vi är här och varför vi GÖR just det här. För då blir det oändligt vackert. Då gör vi detta tillsammans.